27 december
Jag vet... Har inte bloggat sen november. Har inte haft ork.
Nu känner jag mig tom, det är då jag alltid bloggar. Bloggen blir en ångestdämpare. Klockan är 5 på morgonen och jag kan inte sova. Börjar jobba 12 på stureplan, måste åka härifrån vid 10.30.
Jag vill gråta, men kan inte. Jag får ingen rätsida på vad jag vill. Jag förstår inte vad meningen med livet är. Fan. Jag hatar det. Vill känna att allt är lätt och roligt, men tankar smyger sig på som jag inte alls vill ha. Sånt som har att göra med livet och döden. Varför lever man? Tänk när någon nära dör! Sånna tankar. Döden ger mig verkligen ångest, inte min egen, men tanken att förlora någon som betyder galet mycket för en. Jag tänker på sånt, sånt som man inte ska tänka på. Det gör ju inte livet lättare direkt.
Samtidigt känner jag hur jag har glidit från mina bästa, inte när vi ses, men såhär när vi inte gör tid för varandra. Fan. igen. Jag vet inte om jag pallar. Är opepp på att åka tillbaka till USA. Vad ska jag där att göra? Jag hör verkligen inte hemma där. ÅÅÅH! Jag önskar att jag kunde sluta ge mig själv ångest.
Bäst just nu: Min mamma som alltid stödjer mina val, min pappa även fast han inte alltid är lika positivt inställd till allt jag gör, Ida för att hon är den tryggaste pelaren jag har att luta mig mot, Thesso för att hon finns, Susse och Frida för att ni alltid kommer att vara mina bästa. Finns fler, men pallar inte. Klockan är snart halv 6. Om 3,5 timme ska jag upp och göra mig iordning för jobbet.
Hejs.
Nu känner jag mig tom, det är då jag alltid bloggar. Bloggen blir en ångestdämpare. Klockan är 5 på morgonen och jag kan inte sova. Börjar jobba 12 på stureplan, måste åka härifrån vid 10.30.
Jag vill gråta, men kan inte. Jag får ingen rätsida på vad jag vill. Jag förstår inte vad meningen med livet är. Fan. Jag hatar det. Vill känna att allt är lätt och roligt, men tankar smyger sig på som jag inte alls vill ha. Sånt som har att göra med livet och döden. Varför lever man? Tänk när någon nära dör! Sånna tankar. Döden ger mig verkligen ångest, inte min egen, men tanken att förlora någon som betyder galet mycket för en. Jag tänker på sånt, sånt som man inte ska tänka på. Det gör ju inte livet lättare direkt.
Samtidigt känner jag hur jag har glidit från mina bästa, inte när vi ses, men såhär när vi inte gör tid för varandra. Fan. igen. Jag vet inte om jag pallar. Är opepp på att åka tillbaka till USA. Vad ska jag där att göra? Jag hör verkligen inte hemma där. ÅÅÅH! Jag önskar att jag kunde sluta ge mig själv ångest.
Bäst just nu: Min mamma som alltid stödjer mina val, min pappa även fast han inte alltid är lika positivt inställd till allt jag gör, Ida för att hon är den tryggaste pelaren jag har att luta mig mot, Thesso för att hon finns, Susse och Frida för att ni alltid kommer att vara mina bästa. Finns fler, men pallar inte. Klockan är snart halv 6. Om 3,5 timme ska jag upp och göra mig iordning för jobbet.
Hejs.