18/6
Jag har så mycket resfeber. Mest är jag nervös för att den här resan kommer bli första klivet ut i världen. Studera utomlands. Lämna tryggheten här hemma och bara dra. Vad blir det av mig? Hur ska jag försörja mig? Vem ska jag prata med? Det är inte som om jag kommer att ha råd att ringa hem när allt känns bajs. SKAFFA SKYPE mina kära vänner. Jag känner mig fortfarande som om jag är typ 15 år och har livet framför mig. Livet har jag väl fortfarande framför mig, men om jag går en hel utbildning så kommer jag studera i USA i fyra år. Oj. Det är så himla länge. Kommer ni och hälsar på mig då? Hur ska jag klara mig annars liksom. Det här ger mig en sådan fruktansvärd framtidsångest. Jag vet ju inte vad jag vill blir. Jag kan välja elective studies där borta och faktiskt utbilda mig till något mer än bara musiker. Jag kommer vara 24 när jag kommer hem därifrån. Det känns som om halva livet kommer ha gått då, men hur mycket kommer jag inte ångra mig om jag inte gör det här?
Shit, jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag kanske inte ens kommer att ha råd att komma hem över sommaren och julen :/. Skramlar ni åt mig då vänner? Så att jag har råd att komma hem till er ibland. Kan ni gå ihop så många att jag kan få det i julklapp? Den största ångesten är att lämna all trygghet som finns här hemma. Vänner, familj, släkt, att nästan alltid kunna få ett arbete. Jag vet inte hur jag ska hantera det. Jag är inte en sån person som kan lämna allt. Jag har komplex för att bli övergiven, att bli ensam kvar, och så ska jag åka iväg från allt. Då är risken så mycket större att bli övergiven. Hemska tanke. Jag kanske borde träffa våran kurator som börjar i höst, kanske. Jag vet inte. Orkar inte ha såhär mycket ångest. Fast det vet ni inte om tror jag, inte i den utsträckningen som jag har det egentligen. Jag klarar inte av att tänka på framtiden.
Hittade massa gamla bilder på folks bilddagböcker också. Finns så mycket som jag saknar, som man aldrig borde ha släppt. Så många vänner, så många känslor, så många minnen.
Jag kommer nog att få ett färgstarkt liv.
Shit, jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag kanske inte ens kommer att ha råd att komma hem över sommaren och julen :/. Skramlar ni åt mig då vänner? Så att jag har råd att komma hem till er ibland. Kan ni gå ihop så många att jag kan få det i julklapp? Den största ångesten är att lämna all trygghet som finns här hemma. Vänner, familj, släkt, att nästan alltid kunna få ett arbete. Jag vet inte hur jag ska hantera det. Jag är inte en sån person som kan lämna allt. Jag har komplex för att bli övergiven, att bli ensam kvar, och så ska jag åka iväg från allt. Då är risken så mycket större att bli övergiven. Hemska tanke. Jag kanske borde träffa våran kurator som börjar i höst, kanske. Jag vet inte. Orkar inte ha såhär mycket ångest. Fast det vet ni inte om tror jag, inte i den utsträckningen som jag har det egentligen. Jag klarar inte av att tänka på framtiden.
Hittade massa gamla bilder på folks bilddagböcker också. Finns så mycket som jag saknar, som man aldrig borde ha släppt. Så många vänner, så många känslor, så många minnen.
Jag kommer nog att få ett färgstarkt liv.
Kommentarer
Postat av: Susse
tro mig, jag delar samma ångest! Gå till en kurator, det hjälper och det känns mycket bättre efteråt.
Puss
jag bidrar gärna med en biljett så du kan hälsa på mig!
Postat av: Emmi
men nu kommer du ju bara va borta nåra dar väl? chilla nutte! <3
Postat av: Bea
Det fixar sig. Allt fixar sig. Åker du till USA kmr du ha skitkul och träffa massa nytt folk och få erfarenheter och kontakter. Vi kanske inte kmr ses ofta, men vi kmr alltid vara vänner. För vänskap håller, även på avstånd.
Och ja, jag vill gärna hälsa på dig i USA ;)
Trackback