.Martina.

Jetlagsångesten är tillbaka. När jag är i USA känns allt så självklart och jag vill verkligen och allt känns frid och fröjd. Så fort jag kommer hem och ligger vaken pga jetlagen på nätterna så får jag ångest. Jag ligger och gråter och kan inte sluta. Jag får panik inför framtiden. Jag är livrädd att om jag åker så kommer allt här hemma att försvinna. Alla vänner, allt som är och känns bra. Jag vill verkligen plugga där, det är bland topp 3 vad jag vill göra under mitt liv, och jag vill gå hela utbildningen. Men det är så himla mycket som förändras på 4 år. Fine, jag kommer komma hem på sommrarna och över jul, men det är inte mycket. Tänk vad alla kommer förändras, vad jag kommer att förändras. Jag får panik inför framtiden. Jag kommer inte ha pluggat färdigt förrns jag är runt 24, och sen ska man börja jobba med det man har utbildat sig till, men tänk om man har ändrat sig då?

Jag vet inte hur mycket mer jag orkar. Skolan känns verkligen kass, ingenting med den är roligt längre. Inte det minsta. Jag mår dåligt av att behöva åka dit varje dag och får panik när jag tänker på hur lite tid det är kvar och hur mycket jag måste göra på den tiden. Det ger mig sån panik så jag vet inte vart jag ska ta vägen. Det är inte klokt. Jag bryter ihop och bara gråter när jag tänker på det för mycket.

Jag kanske börjar plugga i USA och sen aldrig kommer tillbaka. Jag kanske stannar där och skaffar jobb, familj, hus, allt. Skaffa allting i världens kanske sämsta land. Som har mest miljöförstöring, konstigast åsikter, krigar mest. Det vore just snyggt. Att åka dit kanske är det jag behöver för min psykiska hälsas skull. Den är inte på topp. Måste ta tag i mitt liv. Nu. Med en gång. Om jag bara orkade. Allt känns så himla meningslöst och dåligt just nu bara. Jag orkar inte.