.Martina.

Jag längtar hem, massor. Jag har ju längtat hem hela tiden, men det går genom olika stadier. Första 2 veckorna var vidriga och jag grät, sen efter det har det varit okej. Jag har längtat hem men haft mycket att göra så jag har lyckats skjuta det åt sidan lite Nu när mamma och pappa har varit här har hemlängtan tagit en ny form. Jag känner mig melankolisk och vill göra allt men samtidigt inget, vill festa men inte, vill shoppa men inte, vill umgås men inte. Det är en konstig känsla.
Jag har alldeles för mycket tankar som cirkulerar också. Jag vill plugga det som jag gör här, jag har äntligen bestämt mig, men jag vet inte om jag vill vara här hela tiden. Jag vill se om jag kan hitta något närmare hemma som motsvarar det här. Inom europas gränser. Så det går att ta sig hem. Lycka vore om jag hittade något i Sverige som nästan är lika bra. Jag kan nämligen tänka mig att stanna här i 2 år kanske, och sen vill jag plugg hemma. Om det går. Måste se.
Jag har inte gråtit på länge nu, men jag fäller en tår eller två då och då. Det är jobbigt att tänka på saker man missar, som Idas 20-årsdag, och nästa år, min egen 20-årsdag. Det känns sorgligt.
Det är 78 dagar tills jag åker hem, det blir alltså 79 tills jag står på svensk mark. Så nu kan ni börja nedräkninge och planeringen av min välkomstfest ;).
Fy bubblan vad jag saknar alla alltså. Om ni var här vore det ju inga problem alls att vara här. Då skulle jag klara mig hur många år som helst.